agh!

Är det bara jag som är less på semesterstängda Sverige? Hela Sverige stänger och när man äntligen hinner med händer det ju ingenting. Är hemma med mer tid än uppgifter efter en hel termin med så mycket mer krav än tid.

"the idle mind is the devil's playground"

Jo, tack, jag har märkt det. Och med så lite som måste göras finns det gott om tid att tänka. Är det bara jag som stressas och känner mig vemodig av att allt stänger? 

jag har svårt att gå ner i varv, svårt att göra så lite, att låta dagarna gå och njuta av mitt liv. Varför är det aldrig någon som skriver om hur det känns efter stressen, när kropp och psyke avgiftas?

jag skäms över att jag drev mig själv så långt,skäms över att jag har så svårt att ta det lungt. vilket är det som är mitt liv, var är det jag trivs? frågorna hopar sig och jag funderar över framtiden. Den inre mobbaren jobbar övertid.

i gränslandet till semester kan jag börja ta det lungt, börja landa. reda upp alla oredor. men alla dessa lösa papper! Alla dessa lösa åtaganden - alla dessa ordningar som behövs för att utföra mitt arbete! Det stressar mig och jag känner inte att jag har koll på läget. Ibland tror jag att det är vad som hände mig efter min depression: jag har inte förmågan längre att ha lika många bollar i luften. Jag är mer lättstressad. Jag måste lära mig att säga NEJ.

Kan jag lära mig det?

Tänk att någon läser det jag skriver! Just nu är det 2500 besökare jämt till min sida, bara idag har 21 personer varit inne och läst. Det är ju egentligen hisnande! Fastän jag har haft en social dag på jobbet har jag ännu inte pratat med 21 personer. Det stämmer till eftertanke.

De senaste veckorna har varit fyllda av eftertankens kranka blekhet. Hur kommer det sig att återigen, trots att jag försökt vara så försiktig, genomlevde slutet av av terminen så stressad? Utan koll på vad jag försummade och med ständigt dåligt samvete för vad jag inte hann med?

Det har hänt mycket rent karriärsmässigt för mig senaste året. Ibland undrar jag vad de ser i mig som jag inte ser i mig själv. Och jag funderar på vad skönt det måste vara för alla med fast anställning som inte börjar om fullt så ofta med nya kompetensområden, nya arbetskamarater, nya uppgifter?

Som ni ser är tänkandet inte glasklart och med jämna mellanrum förfaller jag till att tycka j***ligt synd om mig själv. Varför kan inte livet vara enkelt för mig? Jag försöker tänka efter hur det blev som det blev omväxlat med rent och skärt självförakt för att jag inte lär mig något. För det viktigaste för mig är att hitta ett hållbart sätt att leva! Att hitta balans i tillvaron,a tt njuta av att vara jag. Att vara stolt över att vara jag. Och för tillfället kan jag säga att jag befinner mig gqanska långt från den typen av självkänsla.

Mest av allt gör det ont att inse att det är så svårt att tillämpa den KBT jag lärt mig. Jag har kämpat och det har gjort ont i mig att gå igenom terapin. Men ondast av  allt är insikten att jag måste ständigt kämpa. KBT är som ViktVäktarna. Man lär sig en teknik men framgången är beroende av att man lär sig att ständigt tillämpa dem.

Tack för omtanken, Alma!

Ibland tänker jag att varje gång jag kommer på fötter och livet börjar flyta tycker gudarna att jag fått hybris och ser till att något händer som jag inte har kontroll över. Och det är det som hänt, gång på gång, under våren. Och jag har kämpat, kämpat för att hinna ifatt... vilket vem som helst som testat vet att det inte går. Man blir bara trött. Så trött är det jag varit, sönderstressad. Jag återkommer!

De där dagarna när jag känner mig som en sur-egoist ( ordets värsta bemärkelser, när jag funderar på om det alltid ska vara så här, när jag ifrågasätter allt men inte kommer till ro: då kan jag få dagen att kännas bättre, mer meningsfull, genom tre klick:

the hunger site 

ett klick för skogen

big cats

Så underbart utstuderat tycker Egoista

Hon tillbringade första dagen med att packa sina tillhörigheter i kartonger och väskor. Andra dagen kom flyttfirman och hämtade sakerna.
Tredje dagen satte hon sig för sista gången ned vid deras vackra matsalsbord med levande ljus, satte på lite lugn bakgrundsmusik, och festade på ett halvkilo räkor, en burk kaviar och en flaska Chardonnay. När hon ätit färdigt gick hon runt i varje rum och stoppade in halvätna räkskal doppade i kaviar inuti alla gardinstänger.

Sen rengjorde hon köket och lämnade huset.

När maken återvände med sin nya flickvän var allt lycka och och glädje de första dagarna. Sen började, sakta, huset att lukta. De försökte allt, dammsög, torkade, tvättade golven, vädrade med fönstren vidöppna. Ventilationskanalerna kollades för att hitta eventuella döda gnagare, mattorna kemtvättades och luftrenare och doftblock hängdes upp överallt. Anticimex kallades in och satte in gasbekämpningsmedel varvid det nu inte så lyckliga paret tvingades flytta ut några dagar. Till slut revs de dyra tapeterna av ull ut och ersattes. Inget hjälpte. Folk slutade komma på besök. Hantverkare och reparatörer vägrade arbeta i huset. Hembiträdet slutade. Slutligen stod de inte ut med stanken längre utan beslöt sig för att flytta. En månad senare hade de inte fått huset sålt, trots att de halverat priset. Ryktet gick och till sist vägrade de lokala fastighetsmäklarna att svara på deras telefonsamtal. Till slut var de tvungna att ta ett stort banklån för att betala sitt nya hus. Exhustrun ringde mannen och frågade hur allt stod till.

Han berättade hela historien om det ruttnande huset. Hon lyssnade artigt och sa att hon saknade sitt gamla hem förskräckligt mycket och skulle kunna tänka sig att köpa huset. I tron att hans exfru inte visste hur pass illa huset luktade gick han med på att sälja till henne för tiondelen av marknadspriset, på villkor att hon skrev på samma dag. Det gick hon med på. En vecka senare stod mannen och hans flickvän leende och såg flyttfirman komma och hämta allt för transport till den nya bostaden…..

Inklusive gardinstängerna.

en riktigt överdjävlig veckan på jobbet är slut nu. det är stressigt, alla är irriterade, och ju mer stressad jag är ju mindre presterar jag och ju mer slår jag på mig själv. Det är tröttande och det gör ont. Jag lyckas inte göra något bättre och blir så trött att jag får tårar i ögonen. Ska det verkligen vara så? Är det något fel på mig som inte pallar, som inte tycker det är kul?

Jag tror inte att jag är hypokondrisk. Däremot, varenda gång jag läser om någon med ett psykiskt problem tror jag att jag har det. Nu har jag lärt mig att säga till mig själv att jag bara är rädd. Jag var inne på chaos. Så ikväll tänker jag att jag har borderline.

Gjorde nästa test med.... vilken ledare är du?

Gandhi om jag blir Schindlers list kanske det inte är konstigt att jag blir Gandi med... Tänker på att min familj definititvt inte sett mig som någon Gandhi idag. Snarare som en Caligula eller en surkart i största allmänhet. Jag kanske kan visa liet mer gandhisk-het snart.

Ett riktigt http://similarminds.com/movie.html" target="_blank">bra test, faktiskt! Vem är ni?

Jag hinner inte riktigt med. Hela tiden är det som om jag ligger flera steg efter. Jag märker att det tär på mitt humör och jag är hetsigare i temperamentet än annars. Vill så gärna vara snäll... men orkar inte alls. Tänk om man kunde få vara ifred en dag eller två! Ifred och få komma ikapp sig själv.

Vilken tur, min omröstning visar att precis hälften av alla som svarat anser att de är slarvigare än andra! Jag vet vilken kategori jag hör till. Framförallt när det som nu varit stressigt och megastressigt ett tag. När jag inte hinner med blir jag slarvigare än jag vill. Röran blir rörigare, breven blir olästa...

Nu börjar jag en ny omröstning!

Jag måste eventuellt lämna ifrån mig min dator. Måste allt komma på en gång? Jag är trött på allt jox.