Världens centrum - det är jag det. Jag är övertygad om att allt som går fel är mitt fel (ingen signal i telefonen - det måste vara jag som har glömt att betala räkningen! Men... det är ju inte jag som betalar telefonräkningarna... Men jag har kanske glömt att påminna om att man ska betala telefonräkningen!) vilket gör det mycket jobbigt att leva. Hur ska man veta hur mycket man ska ta ansvar för? Hur ska man klara att något går fel för att jag inte har gjort allt jag skulle kunnat göra? Hur skulle världen se ut om alla tänkte som jag? Samtidigt som detta tar kraft från mig (hur funkar de som inte har dåligt samvete för allt som inte funkar omkring dem?) gör det mig allsmäktig: om allt är mitt fel måste världen snurra kring mig. Samtidigt är jag övertygad om att ingen lyssnar på mig, att alla andra är mer värdefulla än mig. Dubbelheten: allt är mitt fel (självcentrerad) och alla andra är mer värdefulla än mig (objektet): här har ni mig: det självcentrerade objektet. Det tog flera år innan jag såg det här. Att det finns en dubbelhet, en inneboende spänning som i sig är ohållbar: min bild av mig själv är inte realistisk. Den här bloggen handlar just om detta: det egoistiska objektet.

 

stellapolaris

29 april 2007 01:22

för fan du är unik....vet du inte det? Vi är alla unika! Ha det!

http://enlitenj-ablogg.blogspot.com

 

stellapolaris

29 april 2007 01:30

jo jag är slarvig men på ett konstruktivt sätt...och det är helt ok tycker jag som även tror att allt kretsar kring mig...universum du vet...men det är ju så själva livet är...man är sig själv närmast...hmmmm..klurigt med dom där bokstäverna man måste fylla i...nån sån har jag nog inte på min blogg...tror jag...har inte full koll...än...

http://enlitenj-ablogg.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

agh!   Är det bara jag som är less på semesterstängda Sverige? Hela Sverige stänger och när man äntligen hinner med händer det ju ingenting. Är hemma med mer tid än uppgifter efter en hel termin med så mycket mer krav än tid.   "the idle mind is the...

jag har svårt att gå ner i varv, svårt att göra så lite, att låta dagarna gå och njuta av mitt liv. Varför är det aldrig någon som skriver om hur det känns efter stressen, när kropp och psyke avgiftas?   jag skäms över att jag drev mig själv så lång...

i gränslandet till semester kan jag börja ta det lungt, börja landa. reda upp alla oredor. men alla dessa lösa papper! Alla dessa lösa åtaganden - alla dessa ordningar som behövs för att utföra mitt arbete! Det stressar mig och jag känner inte att ja...

Tänk att någon läser det jag skriver! Just nu är det 2500 besökare jämt till min sida, bara idag har 21 personer varit inne och läst. Det är ju egentligen hisnande! Fastän jag har haft en social dag på jobbet har jag ännu inte pratat med 21 personer....

De senaste veckorna har varit fyllda av eftertankens kranka blekhet. Hur kommer det sig att återigen, trots att jag försökt vara så försiktig, genomlevde slutet av av terminen så stressad? Utan koll på vad jag försummade och med ständigt dåligt samve...