Den sista veckan på jobbet har bara varit absurd. I går hade jag en "tom almenacka" (dvs inga inplanerade möten och därför tid att göra det jag faktiskt förväntas). När jag gick hem i storblåsten hade jag fortfarande inte gjort NÅNTING. Av det som stod på min lista i alla fall. Jag hade ju gjort en massa annat. Jag har så mycket just nu att jag helt enkelt glömmer bort småsaker, skjuter på fel saker, fikar för mycket på jobbet för det känns så oöverstigligt att komma igång. Jag blir ju ändå avbruten hela tiden. Och jag hade haft en massa spontan-möten så nu vet jag mer om hur hösten ser ut.

På vägen hem tänkte jag att jag skulle börja strukturera.

• just nu tycker jag inte lyckas få någonting ur händerna
  • har jag för mycket att göra just nu?
    • dela upp stora uppgifter i små uppgifter som går att avsluta
      • bestäm vilka jag måste prioritera
    • se till att bli av med lite surdegar som bara tar energi
    • belöna mig själv!!!!!
  • är jag dålig på att få saker ur händerna?
    • skriv upp vad ajg faktiskt gör. Är det så att jag är kass på att genomföra saker kan jag ju faktiskt lära mig att bli mer effektiv. Är det inte så måste jag sluta mobba mig själv för allt jag inte får gjort.

Jag tycker mig märka att jag fått sämre självförtroende, oroar mig mer etc efter att ha slutat helt med medicineringen. Först så grottade jag ner mig i det (kommer jag aldrig att kunna sluta etc) sen försökte jag tänka tvärt om: NU har jag ju en bra chans att lära mig använda mina kognitiva verktyg! I natt när det kom några katastrof-tankar föreställde jag mig att jag rullade ihop dem till en boll och sprutade Gostbusters-gegg på dem. Och, vet ni, det funkade! Det kanske finns ett liv utan anti-depp? 

Som ni såg i mitt förra inlägg kände jag mig ganska ynklig. Nu känner jag mig stor och stolt, trygg i mig själv. Vad har hänt? En kompis med mer energi och ett stort hjärta har suttit ned med mig och hjälpt mig med en ruskigt svår arbetsuppgift som jag varit rädd för i flera dagar, dragit mig för. Jag är tacksam för att få ha sådana vänner!

En stor del av det jag håller på att lära mig är att förändra mitt beteende, eller rättare sagt se på mitt beteende på ett nytt sätt. Om jag inte är hyllad är det inte en katastrof. Tvärtom. Om någon skäller ut mig betyder det inte att jag är en usel människa. Helt enkelt att kunna se mer realistiskt och balanserat på min tillvaro.

Efter ett par omvägar börjar jag nu bli flygfärdig - det är dax att avsluta terapin. Jag har helt slutat med all medicinering.

Och då kommer ett litet bakslag. Jag börjar fundera på om jag har lärt mig någonting alls. Kan jag verkligen använda mina kognitiva verktyg när jag behöver? Försvinner mitt självförtroende (som idag är tämligen obefintligt) med serotoninet?

Jag försöker tänka att klarar jag av en situation en gång har jag bevisat för mig själv att jag faktiskt KAN. Jag har det inom mig. Då handlar det "bara" om att våga. Försöker övertyga mig själv om att våga ta det lugnt och tro på mig själv.  

Jag blev utmanad av Annelie! Håll till godo! 

Tio första
Första bästa kompis:Marie

Första bil: röd rostig Toyota
Första kärlek: Peter
Första husdjur: vandande pinnar
Första semester: ingen aning, faktiskt!
Första jobb: jag delade ut direktreklam. Ett riktigt höjdarjobb, i alla fall bokstavligt.
Första köpta skiva: Herreys
Första riktiga kärlek: se ovan!
Första piercing: Hål i öronen när jag var sju-åtta år. Och på den nivån har jag hållit mig.
Första konsert: Springsteen. Och då var jag ganska vuxen.

Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: Vitt vin
Senaste bilfärd: idag, hem från sommarstugan
Senaste filmen du såg: Gothika
Senaste ringda telefonsamtal: hem från sommarstugan
Senaste bubbelbadet: ständigt förekommande! Vad vore livet utan badkar!
Senaste spelade cd: [censur]
Senaste kyss: i förrgår
Senaste gången du grät: imorse, när jag hörde på radio om vansinnesdådet i Virginia
Senaste måltiden: äpple+ banan, nyss, vid skrivbordet

Åtta har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej
Blivit arresterad: Nej. Det är svårt att bli arresterad i Sverige ;)
Blivit kär vid första ögonkastet: Nej
Fastnat med blicken i någons urringning: Ja
Fått ditt hjärta krossat: Ja, tyvärr. Tur att man får med sig erfarenheter
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Ja
Haft ett one night stand: Jupp

Busringt till någon: Nej

Sex saker du gjort idag
1. kört bil sjungandes högt och falskt
2. legat och dragit mig en halvtimme innan jag gitte stiga upp

3. tankat bilen

4. grävt upp blommor

5. klappat grodyngel

6. druckit kaffe gåendes i sommarstugan

Fem favoritsaker utan rangordning
1. MP3-spelaren
2. papper&penna 
3. handväska
4. Datorn
5. böcker!!!!

Fyra personer du kan berätta allt för
[censur]. Men jag tror faktiskt inte jag har en enda person jag kan berätta allt för?

Tre val
Blått eller rött? Rött
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Chips

Två saker att göra innan du dör (och det vill man ju tänka på redan, NOT!)
1. resa på en lång resa ensam
2. förstå mig på mig själv 

En sak du ångrar
[censur]

Jag skickar denna utmaning vidare till Alma, Borttappad och Fru Fundersam

Ha en riktigt trevlig helg! Hoppas solen ska lysa på er alla!

Jag har alltid tänkt att jag är slarvigare än alla andra. Men när jag säger det till andra skrattar de åt mig. Jag har börjat fundera på det där med slarvighet. Får mammor vara slarviga? Får man glömma att betala räkningar? Får man ha utställning av gamla matrester på diskbänken? Hur många fläckar får det vara på kläderna innan man slänger dem? Är det OK att gå till jobbet utan att sminka sig? Tyck till!

Jag har märkt att jag har ett behov av egen-tid. Sammanhängande tid för reflektion, att göra saker utan att samtidigt vara uppkoplad på andra människor. Det är så på jobbet, det är så hemma. Ofta blir jag arg på mig själv för att jag har det här behovet. När jag vill stänga in mig och bara tänka klart. Två timmar med fem avbrott är mindre värt än en timme egen tid, ensam, med en kopp kaffe, papper och penna.

En sak jag tycker är svårt med KBT är när mitt tänkesätt ifrågasätts. Oftast känns det helt OK, men ibland känns det kymigt och lite orättvist att vara i "underläge". Jag måste någonstans utgå från att jag tänker hyfsat bra. Men att ha en diskussion med sin terapeut om vad-var-det-du-sa och vad-var-det-jag-fattade blir faktiskt väldigt underligt. Per definition kan jag ju inte "ha rätt".

Människor kan dö, när som helst, var som helst. Det finns ingen ångervecka, ingen ställtid. Jag måste leva med vetskapen att sannolikheten är att man lever ett tag till. Jag måste ha tillit.

GLAD PÅSK! Faktiskt är det ju idag en av de få riterna med starka (=farliga) kvinnor får ta plats. Vi kan ju stryka det där med att ha sex med djävulen på Blåkulla - kan man inte hitta på något mer konstruktivt? Men att kanske få använda den här dagen för att inte vara mjäkig, våga ta plats och vara stolt!

Jag skriver (sporadiskt men dock) min egen må bra-bok. Jag skriver upp bra saker, saker jag skulle vilja ha hjälp med och saker jag är tacksam över. Det hjälper mig att se tillbaka över min dag och tänka på det jag gör som är bra. Nu har jag lagt till en ny rubrik: komplimanger. Så nu skriver jag upp trevliga saker människor sagt om mig! Annars är jag mästare på att komma ihåg dåliga saker och katastrofal på att komma ihåg fina saker.

Jag lägger ut några biografiska siter som jag brukar besöka. Det är så svårt att hantera det i mina favoriter!spiraångestventilenjag och min hjärnade hängdas svängrumLuna Nimbuslivet efterklimakteriehäxanvar kommer käsnlor ifrånthree positive thingsmaskrosblommanBRA-bloggenBRA-bloggenAnneliebokbladetHeliotropenandas inSofias tänkta tankarmanisk och depressivnär själen gråterP som i Paniklilla syster Karinmaskrosensinnessjukstålmamman

jag reser en del i jobbet ohc försöker ofta jobba - in absurdum - även på resorna. Idag gjorde jag tvärtom. Jag höll ögonen på vägen och lyssnade på musiken, tog mig tid att lyssna på mina känslor och bara lät dem finnas där. Det var en fin timme.

Tack för alla upmuntrande kommentarer och en extra-stor kram till Marie! Jag hoppas att jag snart orkar vara mer "social" och läsa och kommentera inne hos er andra igen.

Jag har gjort upp en strategi.

1. Jag hade nästan slutat med medicinen, får avbryta nedtrappningen den här gången, är nog för mycket på gång just nu. Typ.

2. Jag ska se till att röra på mig mer. Se till att gå/cykla minst 20 minuter om dagen. Jag vet ju att jag mår bra av det.

3. Jag ska se till att säga NEJ till saker på jobbet. Jag behöver det, och de måste se att jag inte är en duracell-kanin. Jag vill ha betalt för arbetet jag lägger ner.

4. Jag ska se till att berömma mig mer för det jag hinner med. För jag gör faktiskt supermycket just nu. Och det allra mesta lyckas jag faktiskt bra med.

5. Jag ska identifiera vad det är på jobbet som stressar mig just nu och göra punktinsatser på de fronterna istället för att jobba frenetiskt med allting.

Just nu känner jag mig ganska hoppfull. Jag hatar bara det där ångestmolnet, förlamande, alla metoder och tekniker är som bortblåsta och rädslan, för jag vet hur överdjävligt det kan bli. Nu vet jag också att det faktiskt kan vara dödligt. Det visste jag inte förrut. Så nu är jag faktiskt räddare än någonsin för ångesten. Och det är så svårt att hålla isär rädslan för ångesten från ångesten som sådan.