Usch. Idag är en sån där dag när allt känns jobbigt. Redan innan jag försökt. Jag tänker på vad Fru Fundersam sa: vissa dagar får man ha lägre krav på sig själv.Idag är en sån dag. Jag ska bestämma mig för vad jag måste göra idag. Jag ska göra det. Jag ska belöna mig själv ikväll.Jag ska komma ihåg att bara för att allt känns jobbigt, är et inte jobbigt. Min känsla är tillfällig och återspeglar inte nödvändigtvis verkligheten.

Jag hörde ett bra program på P1 igår som fick mig att tänka efter. Det var samtal pågår med en sextioårig autist som kunde förklara hur hon tänkte på ett klart, logiskt sätt. Till min förvåning blev jag engagerad och började tänka till. Hon kunde berätta att hon inte kände känslor. Hon sa att hon visste att de fanns där - ungefär som ett rum med möbler och man släcker lampan. Möblerna (känslorna) finns där, även om de inte syns. Hon berättade att hon kan uppleva (perception) men inte hålla kvar den upplevelsen - hon kan känna att tett luktar gott, men om man häller ut teet saknar hon inte det. Hon berättar hur hon lärde sig att le, och hur hon märkte att ångesten minskade när hon log mycket. (vad grymt. att inte kunna känna känslor men känna ångest.)Hon berättade att för henne var kärlek inte en känsla utan ett tillstånd. Hon kunde känna kärlek. Jag undrar om det var förälskelse hon menar, för på frågan om hur hennes förhållande till sin pappa och sin dotter, var det ändå likgiltigt. De betyder lika mycket för henne som andra människor. Hon kunde inte längta efter dem.Jag började reflektera över hur jag själv fungerar. Ibland översköljs jag med känslor,fler än jag kan hantera. Skulle det vara skänt ibland att inte känna dem? Vad går man miste om?

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på detta. Att vara sjuk och att bli frisk. Jag har tänkt på det av flera anledningar. För det första håller jag på att trappa ut medicinen. För det andra har Fru Fundersam filosoferat kring detta. För det tredje är det flera människor runt omkring mig som mår sämre. Och jag vill så gärna att jag kunde hjälpa!Läs Fru Fundersams inlägg om att vara sjuk och om att äta medicin!Jag kände så mycket skam. Både från mig själv och från andra. Jag var dränerad. Det dröjde länge innan jag ens accepterade sjukskrivning! Jag skämdes så. När jag var på jobbet och avslutade min anställning frågade ingen hur det var. Ingen såg mig ens i ögonen. Det var svårt att ta. Jag blir arg så jag kokar över alla som tror att det bara är att ta sig i kragen, skärpa sig, börja arbetsträna... Att, som du skriver FF, att när man väl orkat erkänna för sig själv bli lovligt byte för andra att kommentera och ha åsikter om... Att varje gång man skickar in ett nytt intyg från läkaren till FK vara rädd att de ska ifrågasätta det... Att tvingas orka tjata sig till vård... Jag har fortfarande inte berättat för så många vad jag har varit igenom. Jag vågar inte. Än färre vet att jag knaprar/knaprat "lyckopiller". Men de som kallar det så vet inte vad det vill säga att vara deprimerad. Det är ju inte lycka man knaprar, direkt. Snarare frånvaro av nattsvart apati.Jag såg en tänkvärd kommentar inne på alltforforaldrars stress-snack för ett tag sedan. Det var en tjej som av sin doktor fick svaret att på samma sätt som en diabetiker behöver insulin behöver en stress-sjuk seratonin. Det är en bra likelse, för precis som en diabetiker i viss mån genom att "leva sunt" kan må bättre/trappa ner på medicineringen, kan en stress-sjuk kanske också det. Jag ser ingen motsättning mellan att ta piller och kämpa själv. Som yin och yang är det två krafter som hjälps åt. Jag fråntar mig inte ansvaret och framförallt viljan att bli bättre (må bättre, trivas mer med mig själv) för att jag går med på medicinering.Jag säger inte att om jag bara levde rätt skulle jag aldrig behövt piller. Men att för mig är det tröstrikt att det är ett hjälpmedel jag kan ta till, som styrker men inte tar över. Det var inte lätt att ta beslutet att börja (eller att sluta). Jag önskar att fler pratade om det här. Statistiken pekar tydligt på att många i vår omgivning äter det. Ändå är det få mediciner som (fortfarande) är så skambelagda.

Från skolan kommer jag ihåg uttrycket VSB. Och kom osökt och tänka på det när jag fick se följande rader i google:Aftonbladet: Hur har du det med din självkänsla?Hur har du det med din självkänsla? (5 Augusti 2003) ... 7 metoder för släta lår Test: Så blir du av med celluliterna. ...Underbart! Först ifrågasätta varför ha dålig självkänsla, varefter vi funderar på hur låren ser ut...

Jag hade telefontid med läkaren idag. H*n är så duktig, kan förmedla det jag behöver just då. H*n tog sig tid att svara på mina frågor om framtiden, och framförallt: h*n gav mig kraft. H*n tilltalade mig vid namn och jag kände omtanke, empati. Kunde ge mig sin reflektion av mig själv. Och idag funderar jag på det, och njuter av det. jag har mycket kraft. Jag kan kämpa. Även när alltför mycket händer runt mig har jag en tillgång. Även om det inte alltid räcker.

Jag försöker leva som jag lär mig tänka! Efter mina tok-stressdar på jobbet flexade jag ut, åkte hem, njöt, plockade, läste lite, lyssnade på P1 och... somnade. Glad och nöjd med mig själv. Jag försöker vila i känslan.

Just nu har jag flyt :) Jag är glad för det. Jag försöker ta hand om mig själv och inte snurra iväg. Det är ju så fantastiskt roligt att jobba när det går bra! Jag har hört begreppet honungsfällan: som Nalle Puh, man går in och kan inte komma ut. Aldrig mer att jag vill fastna i honungsfällan.Även nu när jag börjar bli bättre (och försöker hålla kvar de dyra erfarenheterna) är det fortfarande aktuellt. När jag läser de Marie, och Borttappad skriver kommer jag ihåg hur det var när det var jobbigast. Och att det ibland inte kändes som man kunde göra något bättre. Som att det skulle bli bättre. Som att tappa riktningen.Marie har i ett inlägg skrivit en fantastisk beskrivning på hur min ångest känns i mig: och man känner att magen knyter sig, det surrar i huvudet, hjärtat slår nästan sönder bröstkorgen och tar massa extraskutt, ja då vet man. Man fryser och tar på täcket, två minuter senare så är det svettigt. Halva kroppen fryser och så börjar det krypa i benen. Hjärnan är sömnig och vill bara sova men det surrar så man inte kan slappna av.Beskrivningen var så bra, Marie, så jag ville återge den. För precis så känns det.

För ett par dagar sedan berättade jag om ett test om prestationsbaserad självkänsla. Jag har grunnat på det ett par dag (speciellt kanske i ljuset av att jag känner mig tämligen prestations-värdelös just nu). Hur skulle egentligen mitt liv se ut om jag inte var prestationsdriven? Vad farao skulle driva mig då? Jag kom på att jag kan vända det till affirmationer istället. Sagt och gjort:Jag kan vila och njuta i mig själv (Jag behöver inte åstadkomma något värdefullt här i livet.)Jag duger som jag är(Min självkänsla är inte beroende av vad jag åstadkommer)Jag är lika fin som alla andra(Jag behöver inte vara bäst)Jag är värdefull(Jag behöver inte bevisa mitt värde genom att vara duktig.)Hur många gånger måste man säga det till sig själv för att tro på det?

Oftast älskar jag mitt jobb (alldeles för mycket?). Jag får utlopp för min kreativitet och mitt sociala behov. Men så kommer de där dagarna när man inte kan göra alla till freds. Att man i sin profession tvingas fatta beslut som gör människor ledsna. Jag har efter många år lärt mig att skilja mellan sak och person, också på jobbet. Ibland är det svårt att de jag möter inte också har den träningen. Jag vill inte bli hjärtlös, sluta bry mig om de som är mottagare av mitt arbete. Idag var det svårt. Jag fick anstränga mig. På vägen hem tänkte jag: det är inte DIG de tycker illa om. Det är det DU representerar.

Jag har precis gjort en arbetsuppgift jag förberett i över en vecka, drömt om, krisat över... och nu är det gjort! Lättnadskänslan är enorm. Jag känner mig nästintill sorglös. Svårt att koncentrera mig, lättjefullt, nöjd med mig själv. Jag passar på att arbeta undan tråk-uppgifter medan allt känns lätt. Tänk om man kunde känna så här utan att behöva gruva sig först!

Tidigare (och fortfarande, men nu jobbar jag på det) var känslor enbart ett hinder för mig. Om det inte var glädje förståss, men det var ett sällsynt besök, inte minst eftersom jag alltid stressat vidare till nästa upplevelse, inte suttit ner och njutit av det jag åstadkommit.Andra känslor - framförallt ilska - fick inte plats. Och när de inte fick plats innuti mig längre imploderade jag. Grät. Och var arg på mig själv för att jag inte fick ta plats och för att jag inte kunde kontrollera min ilska. Ilska bestraffas dubbelt hos det självcentrerade objektet: dels att tvingas bli arg är ett nederlag, att inte kunna kontrollera känslan nästa nederlag. En no-win situation. Vilket på sikt marginaliserade mig eftersom jag inte kunde försvara mina gränser, inte kunde säga NEJ. Tacka tusan för att jag mådde sämre och sämre!Jag har jobbat länge för att sätta ord på det här. Hur kan jag samtidigt känna för mycket och för lite? Varför LYSSNAR man inte till mig när jag säger vad som är nödvändigt för mig? Det finns inga enkla lösningar. Men en aha-upplevelse fick jag när jag läste en artikel i senaste PS. Om människor som gick på känslokurs. Jag vill också!! "Utan närmare kunskap om vad känslor är och hur vi kan identifiera, förstå, acceptera, reglera och uttrycka dem, blir det svårt att ta kommandot över sitt liv" Bär man mycket vrede inom sig och inte förstår varifrån den kommer och vilka behov den uttrycker, är det nära till hands att känna sig som ett offer.""Ju mer man fokuserar på problem och svårigheter,desto kraftfullare blir de negativa effekterna på hjärnan."Kan det vara så? Att om jag lär mig förstå mina känslor bättre att det blir enklare då? Det finns en jättebra gratis bok om detta: Servicemanual till ett ännu bättre liv PS När jag surfar in på Leonardos sida lite senare hittar jag ett inlägg på samma tema men hundra gånger mer tankeväckande.

Jag kämpar ofta mot min prestationsångest. Att VARA inte GÖRA. Att våga lite på sig själv. Att våga säga nej. Att stå ut med att andra människor inte är nöjda med mig, men ändå vara nöjd med mig.Jag fick otrolig prestationsångest nyss. Jag lunchade med en ambitiös kollega och efter ett tag kändes det i magen att det här är inte kul. Vad mycket hon bör som jag inte gör. Vad mycket säkrare hon sitter på sin post. Analogt: jag gör inte tillräckligt. Jag sitter osäkert.Jag försöker bemöta mina tankar. Tänka att som liljorna på marken... Tänka att i år när jag började igen kunde jag konstatera att jag inte fått så många prestationer under hösten men att jag är nöjd med mig själv. Jag önskar att jag inte behövde tvivla på mig, på min målsättning, utan istället se allt jag klarar. Jag har kommit dj**ligt långt på ett år. Inte tillbaka men framåt. Det ska jag vara stolt över.

Snubblade över Mark Levengoods kåseri om idioter. Om hur när vi är alltför stressade bara ser idioter och inte människor omkring oss. Det försöker jag tänka på och jag har texten liggande i bilen. Texten slutar så här:Tar jag mig tid att möta några på min väg så kommer antalet idioter att minska radikalt.Och framför allt kommer världen omkring mig att få möta en idiot mindre.Det försöker jag tänka på.

en stor dag. Min terapeut tycker jag ska kontakta min läkare och se om jag kan trappa ut medicinen. Och h*n förbereder mig på att lära mig avsluta terapin. Ett stort OJ (jag har så mycket klart som jag vill lära mig, vad händer om jag behöver hjälp igen) och, också, en fin bekräftelse: jag mår bättre nu. Jag är egentligen flygfärdig. H*n ger mig tid att fatta det innan jag släpper taget. Jag övar mig på den senare känslan och tänker: jag är flygfärdig.

det blåser. Fast vi bor i stan blinkar lamporna. I byarna känner man hur vinden tar tag huset. Det finns något lite mysigt i det. Men när jag såg Aftonbladet nyss, att människor har dött i stormen, försvinner mys-magin.